Det är bättre att bita sig i tungan än att rätta alla språkfel som ploppar ur folks munnar. Det är bättre att föregå med gott exempel och själv säga rätt än att varje gång påpeka andras fel.

Men räcker det goda exemplet?

Jag råkade höra ett samtal mellan tre gymnasister på bussen. Det som fick mig att spetsa öronen var att de talade om stavning: “Får man skriva mig m-e-j?”

En av dem sa att deras lärare inte rättar “mej”. Någon annan konstaterade att på franska skrivs orden på ett helt annat sätt än de sägs, och det är inget problem bara man lär sig det.

Jag vet inte vad de kom fram till med stavningen av mig, men jag gjorde en snabbkoll bland några lärare. Vanligen rättar de mej till mig eller påpekar att det skrivs mig och att mej är talspråkligt.

Det stämmer väl överens med rådet i Svenska skrivregler. Formen mig är stilmässigt neutral och kan användas i alla texttyper. Formen mej kan användas i vardagliga och informella texter.

I de flesta andra fall finns det bara ett rätt sätt att stava eller böja ett ord. Ibland skiljer sig böjningen i skriftspråket från hur man säger i vardagligt tal.

Trots att jag haft en nästan enspråkigt svensk uppväxt och är en hejare på språkriktighet kan jag tveka inför ord som hus och hjärta och ordförande. Inte för att jag själv skulle säga fel – det kan väl inte vara möjligt – men jag är inte alltid säker på att andra faktiskt har fel när de har fel.

Heter det de där husen...a? De där hjärtan...a? Och hur var det med flera ordförande...n?

Ett-ord som hus, bord och träd böjs alltid husen, borden, träden i bestämd form plural. Former som husena, bordena och trädena är talspråkliga. Även om det är vanligt att finlandssvenskar säger husena och bordena bör de inte användas i vårdat tal.

Det är kanske inte så ofta man har anledning att tala om de där hjärtana, men behöver man använda hjärta i bestämd form plural är det just hjärtana som är den rätta formen.

Regeln för ord som ordförande är mycket enkel: en-ord kan aldrig sluta på -n i plural. Det heter flera ordförande, ordförandena och flera studerande, de studerande eller studerandena.

Ett smidigt sätt att slippa böja studerande fel är att tala om studenter i stället. Alla som studerar vid högskolor och universitet kan kallas studenter.

Att en-ord aldrig slutar på -n i plural betyder att det aldrig är korrekt att tala om flera hobbyn, flera videon och flera taxin, utan flera hobbyer, videor och taxibilar.

Här kan medierna visa gott exempel och använda rätt form i både tal och skrift.

Om det inte räcker med det goda exemplet fortsätter språkvårdarna ta upp den här böjningen, precis som de finlandssvenska språkvårdarna gjort under de senaste hundra åren.

Minna Levälahti

Mediespråkvårdare

Språkkolumnen skrivs av mediespråkvårdarna Minna Levälahti och Charlotta Svenskberg vid Svensk presstjänst. Den publiceras på Svenska.yle.fi och i de finlandssvenska dagstidningarna.