Språkkolumnen: Under 2020-talet kommer jag sluta använda att

En sak jag är säker på har förändrats i svenska språket under de tio senaste åren är att vi, eller framför allt svenskarna, inte använder ordet att lika mycket i dag.

Ibland får jag frågan om det faktiskt är okej att utelämna "att" så ofta som svenskarna gör. För det mesta är mitt svar ja. I de allra flesta fall gäller frågan nämligen hjälpverbet kommer att.

För snart sjutton år sedan skrev språkvårdaren Mia Falk att "kommer" tappat sitt "att" i Sverige. Många svenskar var ändå fortfarande skeptiska till "kommer gå" i stället för "kommer att gå", och få finländare sa så.

Men de flesta förändringar i svenskan i Sverige dyker med tiden upp i svenskan i Finland.

Så gick det också med "att" i "kommer att", säger Sonja Vidjeskog, som är lektor i svenska vid Centret för livslångt lärande och en av dem som språkgranskat flest pro gradu-avhandlingar vid Åbo Akademi.

Först syntes hjälpverbet "kommer" utan "att" bland unga som studerat eller vuxit upp i Sverige. Sedan bland ålänningarna. Därefter spred det sig till österbottningarna, och till slut nådde det även åbolänningarna och nylänningarna. Vidjeskog uppskattar att det tog tio år.

Snart vanligare med "kommer" utan "att"
I dag är konstruktionen "kommer gå" så pass vanlig även i skrift att den har etablerat sig.

De yngre generationerna kommer aldrig lära sig lägga in ett "att", utan det är fullt naturligt för dem att säga: "Jag kommer bli rik när jag blir stor".

Själv både skriver och säger jag "kommer att", men det är nog bara en tidsfråga innan mina "att" blir färre. Jag lägger i varje fall inte längre till ett "att" i de texter jag språkgranskar.

Ett "att" för mycket
I vissa sammanhang petar vi finlandssvenskar in ett extra att där det inte alls hör hemma. "Att i satsfläta" brukar man kalla det. Följande mening är ett sådant exempel:

Några större förändringar tror jag inte att har skett.

I den här meningen uppfattas "att" som onaturligt av de flesta sverigesvenskar. Samtidigt är det många finlandssvenskar som anser att detta överflödiga "att" måste finnas med för att meningen ska kännas naturlig. Man kan kalla det en finlandism på satsnivå.

Den som är intresserad av att veta mer om att i satsflätor kan läsa Charlotta af Hällström-Reijonens artikel Att va? Om den finlandssvenska satsflätan eller Mikael Reuters bok Så här ska det låta.

Gammal språkfråga
Många språkfrågor som jag får diskuterades redan för tio, tjugo, trettio eller till och med för hundra år sedan. Frågan om att är en av dem.

Att i satsflätor redigerades bort i den finländska författaren Tavaststjernas texter redan i slutet av 1800-talet.

Och den samtida svenska författaren Strindberg skrev meningar utan att: "Så har han gjort i tolv år och så kommer han göra till döddar".

Minna Levälahti

Språkkolumnen skrivs av språkvårdarna vid Svensk presstjänst. Den publiceras på Svenska.yle.fi och i de finlandssvenska dagstidningarna.

12.11.2019