Språkkolumnen: Identiteten i fokus bland benämningar som finne, finländare och finlandssvensk

Otaliga gånger i mitt liv har jag varit tvungen att förklara vad det betyder att jag är finlandssvensk. Det händer oftast med utlänningar – britter, amerikaner, svenskar – men för ett år sedan hände det med en finne. “Så när flyttade du hit?” frågade han på finska. Det hjälpte inte att jag förklarade att alla i min familj är födda och uppvuxna i Finland: “Varför pratar ni då svenska?” var nästa fråga.

 

Det enkla svaret är att mitt modersmål är svenska eftersom min familj är finlandssvensk och har varit det i många generationer. Men det är inte hela sanningen och varje gång jag får förklara det här blir jag påmind om hur komplicerad denna begreppsvärld kan vara, om att benämningar för nationalitet, språk och identitet ibland flyter ihop på ett sådant sätt att det är omöjligt att skilja dem åt.

 

Ordboksdefinitionerna av finländare, finne, svensk och finlandssvensk är ofta vilseledande och förenklade. En finländare är, enligt Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, en person från Finland. Även en finne är en person från Finland men med tillägget “särsk. om finskspråkig person”. En svensk är en person från Sverige och en finlandssvensk är en person som härstammar från Finland och har svenska som första språk.

 

De här definitionerna stämmer till viss del, men förklarar inte allt. För är inte vissa sverigefinnar också personer som härstammar från Finland och har svenska som första språk? Dessutom tar definitionerna inte hänsyn till att man kan ha flera modersmål; att en finlandssvensk inte nödvändigtvis har enbart svenska som första språk eller en finne finska.

 

Språkvårdaren Mikael Reuter problematiserar dessa benämningar, och inte minst ordboksdefinitionerna av dem, redan 1987 i Reuters ruta och på nytt 2014 i sin bok Så här ska det låta. Problematiken han tar upp är fortfarande relevant.

 

Ett problem med definitionerna är att de inte i tillräckligt hög grad beaktar språk. När vi i Finland pratar om svenska skolor och tidningar menar vi inte att de “har med Sverige att göra”, vilket är Svensk ordboks definition av adjektivet svensk. På samma sätt behöver inte de finska program som till exempel Sveriges radio producerar ha något med Finland att göra.

 

Ett annat problem är att de här orden är benämningar på identiteter. Som Reuter säger kan man vara finne i Sverige utan att komma från Finland och man kan vara svensk i Finland utan att vara från Sverige. Det medför en extra dimension till benämningarna som gör att de egentligen inte kan definieras så kort och koncist som ordböckerna i nuläget har gjort.

 

För identitet är något individuellt, något som varierar från person till person.

 

Jag har till exempel en vän som växt upp nära mig, som gått i samma svenska grundskola, och som alltid haft svenska som både modersmål och hemspråk. Vår bakgrund är likadan men ändå identifierar vi oss på olika sätt: jag är som finlandssvensk, hon som finsk.

 

Reuter skriver 1987 att benämningarna och hur de definieras är minst lika invecklat "som verkligheten med dess komplicerade språkliga, nationella och inte minst känslomässiga bindningar". Hans ord är mer aktuella än någonsin.



Leni Sundman

Mediespråkvårdare

 

Språkkolumnen skrivs av språkvårdarna vid Svensk Presstjänst. Den publiceras i de finlandssvenska dagstidningarna.